KALLELSE TILL MAMMORGRAFI
Mina minnen går alltid tillbaka till den gången jag gick med höger hand i gips.
Då min lillasyster skjutsade mig till mammorgrafin på USÖ.
Jag visste knappt om jag vågade fråga henne.
Hon som själv drabbats och gick sjukskriven. Fick behandling för sin bröstcancer.
Hon satt i väntrummet och läste en bok hon packat med.
Jag fick gå in i en hytt och ta av mig kläderna på överkroppen.
Bilder togs, lite extra många då de såg hur drabbad min familj var.
En evighetslång väntan i min hytt medan en läkare skulle titta på mina bilder.
Jag tänkte på min syster som satt där ute och väntade.
Tiden gick och gick.
Var hon orolig?
Förstod hon varför det tog så lång tid?
Då blir jag inkallad igen.
Nya bilder ska tas, då något såg otydligt/annorlunda ut.
Men det betyder ingenting, lovade sköterskan.
Just, det kan hon ju verkligen veta...
Allt var bra denna gång visade brevet som jag fick hem någon vecka senare.
Tack och lov!
Nu sitter jag här och tittar på min kallelse.
Imorgon är det dags.
Mina tårar rinner när minnet kommer.
Jag gråter nästan hysteriskt.
Saknar min syster så enormt!!!
Skitcancer!!
*********
Även denna gång såg allt bra ut.
Men fy så ont det gör!
Mina proteser sitter visst så tajt mot bröstkorgen så sköterskan fick krångla för att få ut båda proteserna från kroppen och kunna ta en bild på det som finns kvar bakom dem.
AJAJAJAJ!!
