Vidare mot ett möte med narkosläkaren

Jag fick tillbaka den blåa mappen och fick gå ut från avdelningen rakt över till ett möte med narkosläkaren.
En sköterska mötte upp, tog den blåa mappen och visade in mig i ett litet rum.
Efter en enormt lång väntan, ca 40 min på hårda pinnstolar, kom så narkosläkaren in. Han bad om ursäkt för att jag fått vänta.
Han frågade om jag vill ha nåt lugnande innan narkosen. Ville jag det? Ja, jag tror det...ja så får det bli!
Jag har inte tidigare mått illa efter en narkos, men däremot visat allergi mot en penicillinsort. Så narkosläkaren ska ringa min vc och kolla upp vad det heter.

Nu var jag klar och fick gå upp till mottagningen med den blåa mappen. Då var klockan 13.41 - halva dagen hade gått! Vilken tur att det går att betala parkeringen i efterhand med kortet när vi är klara, och att jag inte behövde springa ner mellan alla möten och lägga i mer pengar till parkeringen!!
OM jag hade fått en skriftlig kallelse kanske det skulle stått att jag skulle göra mer än att träffa plastikkirurgen. Jag hade ju bara tagit ledigt på fm, nu kom allt som en total överraskning.
Jag var helt slut och tom i huvud efter allt detta, och sov gott den natten!

I ca 3 veckors tid satt jag sen som fastklistrad framför datorn och sökte på bröstimplantat: olika storlekar, former, kvalitéer, droppformade, anatomiska, texturerad yta. Är silikon farligt att ha i kroppen, tittade på bilder på tjejer/kvinnor med inopererade inplantat - före och efter bilder...
Det fanns mycket om bröstförstoringar, lite mindre om bröstförminskningar och ännu mindre om en förebyggande bröstreduktion.

Att välja koksalt eller geléhallon???
"Det finns tre olika typer av bröstimplantat; koksaltimplantat, silikonimplantat och implantat av halvfast silikon så kallade géléhallonimplantat. Géléhallonimplantaten kan var både runda och droppformade medan de andra typerna enbart är runda."


Vad som passar bäst beror dels på hur man ser ut men förstås också på vad man föredrar. Silikonimplantaten är ruggade (texturerade), men koksaltimplantaten kan vara antingen ruggade eller släta.

Här är en bra film om skillnaden mellan koksalt och silikoninplantat.

Jag var som besatt, ville veta allt. Och varje dag så kom jag in på nya sidor och nya berättelser.
Men så bestämde jag mig för att lägga ner läsandet och koncentrera mig på livet igen!

Dags att gå ner till avdelningen och träffa en sköterska

När jag var klar hos plastikkirurgen skulle jag gå ut och sätta mig i väntrummet igen och vänta på en sköterska som skulle följa med ner till avdelningen. Klockan var då 11.20
Jag blev lite chockad. Var vi inte klara nu? Det här sa sköterskan inget om på telefon när jag fick det här återbudet.
En sköterska kom med en blå mapp och gav vägvisning ner 1 våning till avdelningen.
Väl där togs jag emot av en manlig sköterska. Han berättade om avdelningen, att jag skulle få en kateter i och med att operationen tar mer än 3 timmar. Han kollade upp medicinering och allergier. Berättade om smärtlindring och om operationsdagen.
Vi som ska göra en bröstoperation får första tiden på morgonen. Skönt, då blir det inte så lång väntan!
Kl.8.00 blir operationen, men jag ska vara där redan

kl 7.00 för att duscha, få katetern (se bild) insatt, få lugnande och blodförtunnande (mot propp i benen) m m. Efter operationen får jag ligga på uppvaket i ca 3 timmar.
Redan första kvällen får jag gå upp och kissa, beroende på smärtan och ev illamående. Annars blir det morgonen efter. Allt för att få igång magen och motverka propp i benen.

Möte med plastikkirurg

Den 14 juli fick jag ett brev från plastikkirurgen om att jag skulle få en kallelse inom 3 månader.

Förra tisdagen fick jag så ett samtal från plastikkirurgiska mottagningen. De hade fått ett återbud på torsdag kl 10.00 och var jag intresserad? Hjärtat började slå och jag tappade talförmågan först. Men såklart tackade jag ja till den tiden.
Jag meddelade min chef att jag inte skulle komma till jobbet på onsdagen och torsdagen. Hon hade full förståelse!

Kl 9.30 torsdag den 14 oktober gick färden mot USÖ. När väl bilen var parkerad så stretade jag mig fram till A-huset genom en enormt stark motvind.
Jag lämnade fram frikort och körkort i kassan, fick en hälsodeklaration att fylla i. Det handlade om mediciner, allergier, tidigare operationer, tidigare sövningar m.m.

Kl 10.15 kom plastikkirurgen Mattias Elmér och ropade in mig.
Första intrycket var att han var lite väl tuff och stöddig. Men allt eftersom samtalet flöt på så kändes han mer "human", tack och lov! Annars hade jag bett om en annan kirurg!
Jag fick ställa alla frågor jag skrivit upp i ett block, men blocket låg kvar i min väska. Alla frågor hade jag i huvudet. Jag har ju tänkt över och läst på om detta i 3 års tid nu.
Jag fick ta av mig på överkroppen och han mätte ur alla olika vinklar och skrev och ritade.

Kallelse till en kirurg

Den 16 juni följde min mor med mig till Kirurgiska mottagningen på USÖ för ett samtal med en kirurg; Göran Liljegren. Han förhörde sig mest om jag vara beredd på att göra en förebyggande operation och om jag behövde prata med en kurator. Men jag är 100% säker!
En kallelse till plastikkirurgen skulle komma efter sommaren. Före det skulle han se till att jag får en kallelse till mammografin.

Ärftlighetsutredning i Uppsala

I september 2009 åkte jag, min syster och vår mamma Jumbolans till Uppsala Akademiska för att göra en utredning på bröstcancer. 

Själva resan gick bra, men väl inne på läkarens rum fick både min mamma och min syster berätta sin "historia". Det var så jobbigt, jag grät och grät.
Min mamma fick bröstcancer när hon var 44 år. Hon fick cellgift, strålades och opererade bort hela bröstet och alla körtlar i armhålan. Hon är idag frisk.
Min lillasyster fick sin bröstcancer när hon var 32 år. Den var stor och riktigt aggressiv, mätte hela 7,8 x 8,3 cm. Hon strålades först för att minska knölen innan hela bröstet opererades bort, sen fick hon cellgift. Det var en lång och jobbig resa för henne. Cancern spred sig till ryggraden, två punkter på skelletet under lungorna, till levern, lillhjärnan och även till det andra bröstet. Hennes hår växte aldrig ut igen efter den första cellgiftsbehandlingen. Läkarna på USÖ stod helt frågande, de hade aldrig varit med om det. Så min syster läste och sökte efter någon mer som upplevt detta. Men inte på nåt forum fanns någon som varit i hennes sists. Det var så hemskt och vi led så med henne. För styrkan sitter ju i håret!
Läkaren hade gett henne 5 år att leva.
5 år och 1 månad överlevde hon det hemska tack vare sin sprakande livslust. Hennes sköterska sa efteråt att det var minst 3 år på övertid. Vilken kämpe!!!

Blodprov togs på min syster då hon var yngst när hon drabbades. Vi trodde alla att det var mamma som skulle lämna blod, för att få fram ärftligheten. Men läkaren sa att det räckte med att se om min syster bar på genen.


Väntetiden skulle bli 6 långa månader för att få svar. Det var en enormt stressande väntan.

Under tiden hann min lillasyster gå bort.

I mars så åkte min mor och jag åter till Uppsala för att få svaret. Jag var så nervös under uppresan. När vi fick höra resultatet av analysen rasade hela min värld samman. Jag, och min systers dotter, har en förhöjd risk att bära på en cancergen. Vi har förhöjd risk för ärftlig bröstcancer, men inte i nån av de idag två kända BRCA 1 eller 2.
Det forskas på 6 andra enligt läkaren, men just nu går det bara att göra en mutationsanalys för BRCA1 och 2.
Först blev jag otroligt ledsen för min egen skull. Men sen kom tankarna på min systerdotter, vilken hemsk tid som väntar henne.

Jag fick två alternativ att välja på: ett personligt program för mammografi samt ultraljud och undersökningar på gyn 1 gång/år - då även äggstock samt äggledare kan drabbas av denna gen.
Risken för bröstcancer är 80% från 30 års ålder. Hemsk prognos!
Alternativ två var en förebyggande bröstoperation, en profylastisk mastektomi.
Stressen det skulle innebära att välja alternativ ett ville jag inte vara med om. För mig fanns bara ett alternativ - att ta bort båda de tickande bomberna.
Läkaren i Uppsala sa att om det blev några problem på USÖ så skulle han stå bakom mig. Han skulle vara mitt stöd och min hjälp.
Både forskningsteamet, läkaren och en sköterska kontaktade mig senare för att fråga hur jag mådde, hur mina tankar gick och hur jag tagits emot på USÖ.

Bröstcancer är ärftligt, men alla får inte denna genetiska avvikelsen eller utvecklar den.
Mutationen som uppstår när RNA ska förmedla till DNA:t gör i sin tur att just bröstcancer lägger sig i köns-DNA:t och därav så "ärvs" detta vidare oavsett om det är från faderns sida eller moderns, då vårt DNA består av arvsmassa från både vår fader och moder och de i sin tur av deras föräldrar.
Däremot behöver inte varje barn och barnbarn få denna kopia på mutationen.

Endast 5-10 % av alla bröstcancerfall beror på ärftlighet.

En mycket bra sida att få ut mycket fakta från är GenSvar