På tisdagen fick jag ett medel mot illamående insprutad i en kanyl i armvecket för att försöka äta lite (då jag varken fått i mig lunch eller kvällsmat) men det var precis som stopp i magen - inget fick plats och inget gick ner.
Senare på kvällen fick jag ner en macka - alltid något.
Onsdag vaknade jag illamående, sov/slumrade till och från hela fm.
På ronden sa Mattias att han skulle komma in och fylla på proteserna och sen ta bort dränen - och imorgon skulle jag få åka hem.
Jag blev inte direkt glad, åka hem med detta illamåendet ville jag verkligen inte.
En "ny" sköterska kom senare in till mig och jag pratade med honom om mitt illamående, att jag ville att nån skulle ta bort den/de mediciner som orsakade illamåendet. Jag ville inte bara ha preparat mot illamåendet, utan istället komma åt orsaken till det.
Han var med direkt, och skulle prata med min plastikkirurg. Det sköterskor jag pratat med tidigare har bara lyssnat och sagt "jag ska tala med ..." och sen har inget hänt. Det är inte lätt att vara på hugget och vara på dem hela tiden när man mår pyton. Ibland känner man sig väldigt liten på ett stort sjukhus.
Jag fick nu ett stolpiller (samma som det som jag igår fick via infarten) men som stolpiller jobbar det lite med tarmarna också. Sen lyssnade han på min mage och nickade förnöjt, tarmarna jobbade bra. Trots detta är min mage jättesvullen och öm.
Illamåendet gav inte med sig. En gång fick jag snabbt ta mig ur sängen och småspringa mot toan, då fastnade jag med ett drän i en utstående del av sängen och det lossnade. Först inne på toan såg jag att det inte lossnat från huden..utan mitt på vid en skruvanordning. Jag blev ändå rädd och larmade. Sjuksköterskan ringde upp min plastikkirurg för att höra om vi var tvungna att ta bort det. Men då jag hade hållit upp det från golvet hela tiden så var det ok att ha det kvar.
Nu var det dags för påfyllning av proteserna, men då jag mådde så illa sköts det upp - igen.
Så nu tog de fram ett preparat mot illamående som brukar användas mot illamående efter narkos. En tablett som fick smälta på tungan...blev nästan illamående av smaken.
Men helt otroligt - illamåendet försvann!!!
Torsdagen vaknade jag med ett leende när jag blev väckt 05.40! Inget illamående!!
Känslan var enorm, det är så länge sedan jag kände mig som "mig själv" nu.
En sköterska tog tempen, blodtryck och puls + 3 rör med blod.
Alla måltider intogs i dagrummet. Första gången sedan jag kom in förra onsdagen!
På ronden fick jag veta att ena blodprovet visat avvikande levervärde. Ett ytterligare blodprovs skulle tas senare. Nej, vad är nu detta?!?
Jag har fortfarande enormt ont i magen, och när Mattias tryckte runt på den frågade han var det gjorde mest ont. Och det är mest på höger sida, nedanför revbenen. Sitter levern där frågade jag. "Det är bäst att du inte får veta" sa han med ett snett leende. Klart jag blev orolig, men han ville väl inte att jag skulle vilseledas och känna efter mer då.
Senare googlade och fram svaret, det är nog tarmarna som ger smärtan och den svullna magen. Han funderade på att byta ut penicillinet, men jag fick senare veta att jag skulle köra med samma de dagar som är kvar av kuren (glömde fråga hur många dagar det handlar om).
Mattias lovade att komma tillbaka och fylla på proteserna under dan.
Tredje gången gillt blev det äntligen av!
Han började med höger sida. Det var en enorm spruta med en låång nål. Han tog fram en magnet som markerade var påfyllnadsventilen sitter. Det var en liten nål som rörde sig mot ventilen. Han markerade stället, spritade och tvättade bort alla tejprester. Och aj vad ont det gjorde. Jag är så öm på ovansidan av bröstet! Men det måste ju bort och vara sterilt, så jag bet ihop. När han gjorde iordning sprutan höjde jag blicken mot en taklampa och höll blicken stadigt där under hela tiden. När nålen stacks in kändes det bara som ett litet stick. Det kunde kännas lite kallt under huden då koksaltlösningen bara är 20 grader. Men det var inget jag kände av. Koksaltet är lite salt, för att inte svida i kroppen vid ev läckage.
Efter ett tag började det strama lite mot yttre kanten (vid armhålan) då hade han fyllt på 30 ml. Då det inte gjorde ont så fortsatte han med 20 ml till. Trycket blev inte mer än vid 30 ml så han fortsatte med ytterligare 25 ml. Det blev totalt 75 ml. Vid operationen fyllde han proteserna med 30 ml så nu har jag 105 ml.
På den vänstra sidan kände jag inte alls sticket. Det blev 75 ml påfyllt här med.
Sen började han känna och trycka på båda proteserna för att fördela koksaltlösningen. Tufft! Jag är ju så öm!
Båda proteserna visade sig ha flyttat på sig, så han tryckte och tryckte hårdare och hårdare. Han var inte nådig i behandlingen! De måste ju hamna rätt, så det var bara att bita ihop ännu en gång.
Jag skulle nu upp och röra mig under 1 timme så att all överflödig kroppsvätska skulle rinna ut via dränagen. Sen skulle de tas bort och jag skulle få en avdelningsbh, framknäppt med kardborrband.
Gången utanför alla salar börjar nog bli ganska så utsliten efter alla promenader fram och tillbaka, fram och tillbaka...
Jag hade nåt enormt ont efter hans omilda behandling, så efter ca 15 min kunde jag knappt andas, det gjorde ont till och med på vänster lunga och vänster arm kunde jag inte ens röra.
Ett korttidsverkande morfinpreparat svaldes med glädje ner denna gång!
Och 15 min senare var jag så gott som helt rörlig och kunde ta djupa andetag igen!
Nu skulle de 2 sista dränen bort - äntigen! 2 sköterskor kom in och började klippa upp bandagen, men jag sa då att all bandage skulle bort och att jag skulle få en bh, men det hade de inte fått överlämnat...börjar bli liite jobbigt med alla skiftbyten...
De började med det vänstra dränaget: jag skrek högt 3 gånger när det drogs ut!!!
Det högra kändes inte alls. Puh!
Vilken konstig känsla att kunna gå omkring utan min lilla rutiga väska!
Jag mår så bra nu, förutom att hela överkroppen ömmar och protesterar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar