Jag har tidigare fått en lunta med papper fyllt med frågor angående min smärta, och medicinering att fylla i och skicka in.
Detta på grund av att jag har så ont efter min första protes,
expandern, som tryckte in mitt revben på höger sida.
Fortfarande idag drygt 3 år senare så kan denna värk vara så stark att jag inte kan anstränga mig ens vid promenader eller cykling. Det trycker på innåt mot lungorna så jag även får svårt att andas. Eller inte svårt - mer jobbigt. Jag får hjälpa till för att syresätta mig. Om jag böjer överkroppen lite framåt känns det lättare att andas.
1-2 timmar beräknade mötet ta. Exakt 2 timmar senare steg jag ut från psykologens rum. Jag visste att det skulle bli jobbigt att berätta bakåt i tiden angående min förebyggande bröstoperation, min mamma som hade bc som ung och miin lillasyster som var sjuk i denna hemska sjukdom i 5 år och 1 månad, innen den tog över hennes kropp totalt och lämnade oss kvar...
Hatar bröstcancer!!! Ingen mascara och utrustad med solglasögon gick jag därifrån söndergråten.
På väg ut sms:ade jag min sambo att jag var klar. Och strax efter att jag kommit hem så dök han upp hemma han med. Han trodde att jag behövde honom, en kram och få prata och berätta om vad som sagts. Jag har världens bästa sambo!!!
För att jag ska bli antagen till denna sektion måste alla andra möjligheter till rehab vara uttömda, jag måste ha insett att jag inte längre kan hoppas på att någon operation kommer att hjälpa mig...Detta gäller i första hand värken i min högerhand, som jag tidigare skrivit om här. Jaa, till 99% är jag med i de tankarna sa jag. Usch, det låter så hemskt att ha gett upp... Men måste jag så släpper jag hoppet om att det ska finnas hjälp att få... Konstigt egentligen!!
Nu väntar en kallelse till nästa träff.
De jobbar i team om kurator, psykolog, läkare, sjukgymnast och arbetsterapeut. Allt för att kunna hjälpa mig leva med min smärta - inte att bota den.
Om ca 2-3 månader är det dags för nästa möte.
Men lilla du vad du får gå igenom mycket!
SvaraRaderaJag undrar ofta varför vissa, som du, som drabbats av så mycket tung sorg - fortsätter att drabbas. Livet är så orättvist!!!
Men jag måste säga att jag beundrar dig. Trots allt så genomsyras din blogg av din positivitet. Det känns som du skriver allt med ett leende på läpparna, även fast jag förstår att tårarna rinner ofta när du skriver. Men du är så otroligt stark, så otroligt positiv och du har sån levnadsglädje!
Tänk om alla hade en liten dos av allt ditt goda sätt, då skulle hela världen le och solen lysa för oss alla. Allt tack vare din positiva syn på livet <3
Stor varm kram till dig!!!
PS. Jag har följt dig och din blogg under flera år, ända sen min styvdotter råkade ut för bröstcancer. Önskar så att hon haft din positiva syn på livet... Men all oro, sorg, förtvivlan och ett evigt ältande gjorde att min son inte orkade med...
Så du förstår att jag önskar att fler kunde vara som du!!!
Åh, tack för dina fina ord!! Nu sitter jag i alla fall med ett leende på mina läppar :)
SvaraRaderaTråkigt att höra om din fd styvdotter. Det är tyvärr alldeles för lätt att man hanmnar i en ond cirkel av smärta och oro. Jag hoppas att hon hittat någon kurator eller psykolog att prata med, för de närmaste måste ibland på vila öronen, och höra lite glada tillrop och då.
Stor varm kram till dig!