Samtal med en kurator

De senaste 5 åren har mitt liv sakta förändrats, det mesta har fallit sönder i spillror. Att förlora både min pappa och min syster inom loppet av 2 år har varit väldigt tufft. Det är inte mycket som är sig likt längre. Vart är mitt liv på väg? Min mamma och jag har alltid stått varandra nära, nu är vi två de enda som är kvar av min kärnfamilj. Mamma och mina älskade barn betyder allt för mig.
Ibland förstår jag bara inte meningen med allt. Men konstigt nog är vi mycket starkare än vad vi tror, när det verkligen behövs.

Den långa väntan på en tid till plastikkirurgen är tuff, varje dag kollar jag posten i hopp om ett brev från USÖ. Jag vill gärna få detta avklarat så snart som möjligt.
De senaste dagarna har det känts extra tungt och idag så fick jag träffa en kurator och prata av mig lite. Hon lyssnade mest och kom med små kommentarer emellanåt.
Vi bokade upp några tider till. Om jag kan gå på dem beror ju på när jag får operationstid. Det är svårt att säga om detta hjälpte mig, men jag var betydligt lugnare när jag gick därifrån.
Jag vill börja leva igen, och hoppas att jag snart kan se en ljusare framtid!
Kram till alla mina vänner som stöttar och peppar mig. Ni är guld värda!!!