Redan 4 år sen...

Idag för 4 år sen fick jag ett telefonsamtal vid 10-tiden från min mor. Hon hade precis pratat med pappa som låg inne på USÖ pga av en lungsjukdom. Han hade sluddrat så konstigt i telefonen, så hon hade ringt upp en sköterska som berättade att de hade provat en ny sorts medicin. Hans sjukdom var/är så ovanligt och de visste inte hur den skulle behandlas. Jag blev så upprörd och orolig så jag lämnade jobbet och åkte hem. Det gick inte att tänka klart. Väl hemma mötte jag min yngsta son som gått hem från skolan pga feber och förkyld. Jag ville inte oroa honom, utan vi gjorde fruktsallad och skulle mysa lite. Då ringer min mor igen
- pappa är sämre och hon vill att vi ska åka ner. Hon gråter och är förvirrad i telefonen. Om jag inte hade haft nummerpresentatör skulle jag inte förstått vem jag pratat med. Jag ringer upp min syster direkt. Hon praktiserade just på ett företag och fick inte ha mobilen på. Men som tur var hade hon lunchrast just nu och svarade direkt. Hon skulle hoppa in i bilen och åka ner till USÖ på en gång. Jag ville som sagt inte oroa min son, utan vi åt vår fruktsallad i lugn och ro. Sen sa jag att jag skulle åka och hälsa på morfar ett tag. När jag kom ner mötte jag min syster i korridoren. Hon kom först. Och när hon gick in i hans rum fick hon panik. Sängen var tom och renbäddad...En sköterska kom springandes och berättade att han fått ett nytt, eget rum. Troligtvis hade han fått en stroke, men han var i så dåligt skick att de inte ville gå vidare för att konstatera om det var så. Min moster hämtade upp mamma, och de kom sen ner. Barnens far kom ner med båda grabbarna, pappas fyra syskon från Kopparberg och Hällefors kom också. Vi satt några i taget inne hos honom och pratade för att inte trötta ut honom. Vickis man och barn kom också ner. Alla åkte hem, men mamma och jag stannade. Senare kom Vicki tillbaka, för hon fick ingen ro hemma. Danne kom även tillbaka för han hade glömt nåt. Då kramade han om sin morfar och sa: Nu får du snabba dig och bli frisk, för vi ska ju övningsköra ihop! Han kramade Danne tillbaka, vinkade lite lamt och sa Godnatt Daniel! Det var det sista han sa. Då var klockan runt 22. Vi turades om att ligga bredvid pappa. Men han ville inte ha någon för nära sig. Det blev för varmt! Och han som i vanliga fall var så frusen. 23.45 tog han de sista djupa andetagen. Vi fick gå in i ett annat rum och blev serverade te och kakor. En sjukhuspräst kom och pratade och fastställde dödsorsaken och klockslaget. Under tiden hade några sköterskor gjort iordning pappa och tänt ljus. Vi satt hos honom ett tag innan jag åkte hem till mig och mamma följde med Vicki hem. På vägen hem ringde jag M och berättade det hemska! väl hemma skulle jag krypa ner i sängen - då låg barnens far i sängen bredvid. Han tog ju hand om barnen, men jag hade föredragit om han lagt någon av barnen bredvid mig, och han i dennes säng... Men nu var det som det var. Jag grät och berättade. Sen diskuterade vi om vi skulle berätta för barnen på en gång. Men jag tyckte det var bättre att de fick sova och vi sa det när de skulle gå upp. Jag sov så djupt (hade gråtit hela natten), så barnens far ville inte väcka mig utan han berättade själv för dem. D skrek högt NEEEEEJ!!! och båda började gråta hysteriskt. Stackars små barn!! För min äldsta så var morfar allt, han var morfars ögonsten och första barnbarnet. De hade alltid haft en väldigt stark gemenskap. Mamma har varit här och fikat idag och vi tände ljus för pappa. Nu har hon varit till kyrkogården och tänt ljus för både pappa och Vicki. De har ju sina gravar precis bredvid varandra. Det är så tomt. Saknar ditt alltid glada, positiva, snälla, omtänksamma sätt. Jag saknar dig så! Älskar dig pappa ♥