Jag sover bättre och bättre ju mer dagarna går. Men än kan jag inte vända mig obehindrat. Det känns som hela överkroppen väger 1 ton. Jag kan inte lyfta upp den för att snurra runt i sängen. Måste trycka ner en hand på var sida om kroppen och stönande roterar jag från en sida till en annan.
Jag tejpar alla ärr ett bra tag till. Men då jag måste bära gördel drar jag ofta bort tejpen när jag drar upp gördeln. Hittar ibland en liten tejpbit på golvet och förstår då att nån av de 2 nere har lossnat. Om jag inte upptäcker tejpen på golvet ser jag inte att jag tappat nån. För jag är fortfarande så svullen på magen att jag inte ser under den.
Alla kläder utom strumpor får jag nu på mig själv. Klarar till och med att snöra på mig ett par sportskor. Känns så skönt att kunna klara sig (nästan) själv igen. Att slippa vara beroende av min sambo hela tiden.
Han tycker att de 2 första veckorna var helt otroligt jobba. Att jag inte blev något bättre tog även på hans krafter. Men vi kan prata om det som tur är. Det är inte lätt för nån när den ena inte ens kan ta sig upp eller ur sängen...
Trots att vi inte ens varit sambo 1 år än är han helt underbar. Jag har sån tur som träffat en man som älskar mig med allt jag bär med mig; sorg, värk, depression mm.
Han har varit beredd att hjälpa mig till och med i sömnen! Efter de första 2 veckorna blev jag bättre och bättre. Men så fort jag rörde på mig i sängen sträckte han ut en arm och frågade om jag behövde hjälp. Många gånger sov han fortfarande och kom inte ihåg det dagen efter. Vi skrattade gott åt det :) Min gosing
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar