Då jag ändrar datum i min fina änglakalender på fläkten funderar jag över datumet.
5 januari. Hmm, var det min farmor eller mormor som föddes då...
Just ja.
Min farmor skulle fylla 103 år idag.
Samma dag som en fd pojkvän till min bortgångna lillasyster.
Jag ringer upp min mammas sambo, då mammas mobil är trasig.
Säger hurtigt godmorgon och frågar hur allt är.
En tystnad följer.
Din mamma klarar nog inte av att prata just nu.
Ännu mer tystnad.
Din mamma har inte längre någon syster.
VA?? Jag bara skriker och börjar gråta hysteriskt.
Nu har den j-vla bröstcancern tagit min älskade moster.
Han frågar om det går bra att de kommer runt lunch, då mamma vill umgås med mig.
Vi förbereder räkmackor tills de kommer.
Jag får höra att min moster legat inne på onkologen i 14 dagar.
Då vi varit utomlands i 30 dagar har min mamma inte velat berätta något för mig.
Hon har även stålsatt sig för att inte säga något till min äldsta son, för att han inte skulle försäga sig.
Det är samma aggressiva bröstcancergen som tog livet av min lillasyster.
Jag är än en gång så glad att jag gjorde min förebyggande operation av båda mina tickande bomber.
Min farbror stannade på sjukhuset under hela tiden.
2 gånger åkte han hem för att hämta lite nya kläder till sig.
Var således borta 2 timmar 2 gånger.
Han fick te och smörgås till frukost och kvällsmat.
Någon enstaka gång fick han lunch, då någon inlagd inte åt sin tilldelade lunch.
Han väger lika lite som då han var 14 år.
Sorgen och oron gjorde att de båda förlorade mycket i vikt redan under hennes cancer.
Då min morbror sov och tillbringade all tid i min mosters rum fick han ta hand om henne.
Hon kräktes, han fick tvätta henne.
Även då hon halvsov och grön galla rann ut från munnen fick han ta hand om det.
Detta är inte humant!
Han ska inte vara någon resurs till personalen!!!
Flera gånger frågade min moster: Är du där?
Jag ligger här nere. Hans säng var mycket lägre än hennes så hon såg inte honom.
Om jag går så säger jag till dig, så klart.
Hon gick inte upp ur sängen på hela tiden.
Hennes syn var sämre så hon har provat ny styrka på glasögon, men det har inte hjälpt.
Då hon berättade att hon tar lite snedsteg bestämdes att de skulle röntga hjärnan redan på morgonen.
Allt skulle snabbas på.
Men inget svar kom.
Min morbror tröttnade och sa till en sköterska att han själv skulle gå upp till röntgen för att få svaret.
Han fick inte gå själv så sköterskan sa att jag följer med dig.
Just då kom meddelandet att svaret är klart.
En läkare kommer ner om 5 minuter.
Han var alltså tvungen att bli arg för att de skulle snabba på...
Läkaren kommer in till rummet.
Vänder sig till min moster där hon ligger i sjuksängen.
Du har en tumör i hjärnan. Den sitter inte bra till. Du har inte lång tid kvar att leva nu.
Sen går han ut.
Min moster stänger munnen.
Öppnar den inte på hela dagen.
Dagen efter säger hon; stäng av droppet.
Hon hade gett upp.
Dock började hon prata lite senare på dagen.
De löste lite korsord tillsammans. Ja, hon såg inget så han läste, hon svarade, han skrev.
Vad är det för dag idag frågade hon plötsligt.
Soptunnan ska ju ut.
Redan fixat säger han. En granne hjälper oss.
Senare frågade hon om dagens namn igen.
Jag ska ju till optikern imorgon.
Vi avvaktar och ser om du kan åka, svarar han så hurtigt han kan.
Hon sov mest hela tiden.
Han sa om och om igen: Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.
Sa själv att han nästan tjatade sönder henne.
Älskar du mig frågade han.
Så klart jag gör, fick han till svar.
Ja, såklart älskade hon honom.
De skulle fira Guldbröllop i sommar.
Och nu den 29 januari skulle hon fylla 70 år.
Min morbror låg på sin säng. Ovanpå.
Han var så trött. Tänkte att det skulle vara så skönt att få krypa ner under lakanet. Få känna sig som i en riktig säng. Han har inte sovit mycket de sista 14 dagarna. Bara gråtit och haft koll på sin cancersjuka fru.
Sista kvällen skrek hon mycket.
Dödsångest?
Han tittar på klockan 04.
Senare kände han någon som klappade någon på armen.
Han tittar yrvaket upp.
Förstår direkt.
Det är slut.
Och han sov endast i 2 timmar.
Just då valde hon att ta sitt sista andetag.
Kanske kände hon att han äntligen fick ro.
Då passade hon på.
Saknad och älskad av oss alla.
Just ja.
Min farmor skulle fylla 103 år idag.
Samma dag som en fd pojkvän till min bortgångna lillasyster.
Jag ringer upp min mammas sambo, då mammas mobil är trasig.
Säger hurtigt godmorgon och frågar hur allt är.
En tystnad följer.
Din mamma klarar nog inte av att prata just nu.
Ännu mer tystnad.
Din mamma har inte längre någon syster.
VA?? Jag bara skriker och börjar gråta hysteriskt.
Nu har den j-vla bröstcancern tagit min älskade moster.
Han frågar om det går bra att de kommer runt lunch, då mamma vill umgås med mig.
Vi förbereder räkmackor tills de kommer.
Jag får höra att min moster legat inne på onkologen i 14 dagar.
Då vi varit utomlands i 30 dagar har min mamma inte velat berätta något för mig.
Hon har även stålsatt sig för att inte säga något till min äldsta son, för att han inte skulle försäga sig.
Det är samma aggressiva bröstcancergen som tog livet av min lillasyster.
Jag är än en gång så glad att jag gjorde min förebyggande operation av båda mina tickande bomber.
Min farbror stannade på sjukhuset under hela tiden.
2 gånger åkte han hem för att hämta lite nya kläder till sig.
Var således borta 2 timmar 2 gånger.
Han fick te och smörgås till frukost och kvällsmat.
Någon enstaka gång fick han lunch, då någon inlagd inte åt sin tilldelade lunch.
Han väger lika lite som då han var 14 år.
Sorgen och oron gjorde att de båda förlorade mycket i vikt redan under hennes cancer.
Då min morbror sov och tillbringade all tid i min mosters rum fick han ta hand om henne.
Hon kräktes, han fick tvätta henne.
Även då hon halvsov och grön galla rann ut från munnen fick han ta hand om det.
Detta är inte humant!
Han ska inte vara någon resurs till personalen!!!
Flera gånger frågade min moster: Är du där?
Jag ligger här nere. Hans säng var mycket lägre än hennes så hon såg inte honom.
Om jag går så säger jag till dig, så klart.
Hon gick inte upp ur sängen på hela tiden.
Hennes syn var sämre så hon har provat ny styrka på glasögon, men det har inte hjälpt.
Då hon berättade att hon tar lite snedsteg bestämdes att de skulle röntga hjärnan redan på morgonen.
Allt skulle snabbas på.
Men inget svar kom.
Min morbror tröttnade och sa till en sköterska att han själv skulle gå upp till röntgen för att få svaret.
Han fick inte gå själv så sköterskan sa att jag följer med dig.
Just då kom meddelandet att svaret är klart.
En läkare kommer ner om 5 minuter.
Han var alltså tvungen att bli arg för att de skulle snabba på...
Läkaren kommer in till rummet.
Vänder sig till min moster där hon ligger i sjuksängen.
Du har en tumör i hjärnan. Den sitter inte bra till. Du har inte lång tid kvar att leva nu.
Sen går han ut.
Min moster stänger munnen.
Öppnar den inte på hela dagen.
Dagen efter säger hon; stäng av droppet.
Hon hade gett upp.
Dock började hon prata lite senare på dagen.
De löste lite korsord tillsammans. Ja, hon såg inget så han läste, hon svarade, han skrev.
Vad är det för dag idag frågade hon plötsligt.
Soptunnan ska ju ut.
Redan fixat säger han. En granne hjälper oss.
Senare frågade hon om dagens namn igen.
Jag ska ju till optikern imorgon.
Vi avvaktar och ser om du kan åka, svarar han så hurtigt han kan.
Hon sov mest hela tiden.
Han sa om och om igen: Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.
Sa själv att han nästan tjatade sönder henne.
Älskar du mig frågade han.
Så klart jag gör, fick han till svar.
Ja, såklart älskade hon honom.
De skulle fira Guldbröllop i sommar.
Och nu den 29 januari skulle hon fylla 70 år.
Min morbror låg på sin säng. Ovanpå.
Han var så trött. Tänkte att det skulle vara så skönt att få krypa ner under lakanet. Få känna sig som i en riktig säng. Han har inte sovit mycket de sista 14 dagarna. Bara gråtit och haft koll på sin cancersjuka fru.
Sista kvällen skrek hon mycket.
Dödsångest?
Han tittar på klockan 04.
Senare kände han någon som klappade någon på armen.
Han tittar yrvaket upp.
Förstår direkt.
Det är slut.
Och han sov endast i 2 timmar.
Just då valde hon att ta sitt sista andetag.
Kanske kände hon att han äntligen fick ro.
Då passade hon på.
Saknad och älskad av oss alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar